Kroppen är en enorm maskin.....
Men utan min järnvilja hade jag aldrig orkat ta mig till Mora. Så här i efterhand kan jag med facit i hand säga att jag har missbedömt den påfrestning som vasaloppet utsätter kroppen för. Idag känner jag en enorm stolthet att jag har fått vara med bland alla dessa skidatleter och tagit mig i mål i Mora men jag känner mig inte stolt över min tro att man kan fixa det utan att ha tränat mycket skidåkning. Jag skäms nästa och det känns som ett hån mot alla dessa människor som har tränat mycket inför denna uppgift att delta och ta upp en plats i spåret.
Vid första kontrollen fick jag första vallahjälpen och omplåstring av kommande skavsår. Mellan Smågarna och Mångsbodarna var det bara fint och härligt och jag tänkte att det kommer att bli en härlig dag. mellan Mångsbodarna och Riesberg orkade jag köra lite snabbare men åkte på mage nerför en backe så jag hade snö upp i mössan. Mellan Riesberg och Evertsberg började jag förstå att jag var helt galen. I Evertsberg var jag helt slut....men jag vet ju att när man är helt slut har man lika mycket ork kvar så jag bet ihop och körde på. I Oxberg fick jag reda på att 4900 hade kört förbi av ca 5300 och insåg att jag var ett blåbär som skulle vara glad om jag han förbi snörena. I Hökberg ville jag bara gråta och insåg att jag kommer inte fixa det här själv. Började prata med en student från Uppsala som hade slagit vad med polarna. Vi höll ihop in i mål och hade det inte varit för honom hade jag inte fixat det.Tack!
Väl i mål var jag så utmattad att jag var tvungen att uppsöka vård. Min andning var inte ok. Blev ordentligt orolig men det visade sig att det var av ren utmattning och att jag inte hade återhämtat mig riktigt från min lugninflammation. Lars som arbetade på sjukstugan lät mig hyra rum för natten tillsammans med ytterligare 7-8 åkare och på morgonen visade det sig att en utav killarna skulle till stockholm, så jag fick lift......Tack Lars för husrum och tack Håkan för skjutsen.
Nästa år ska jag vara mer förbered.....det här året tar jag som lärdom ;)
Vid första kontrollen fick jag första vallahjälpen och omplåstring av kommande skavsår. Mellan Smågarna och Mångsbodarna var det bara fint och härligt och jag tänkte att det kommer att bli en härlig dag. mellan Mångsbodarna och Riesberg orkade jag köra lite snabbare men åkte på mage nerför en backe så jag hade snö upp i mössan. Mellan Riesberg och Evertsberg började jag förstå att jag var helt galen. I Evertsberg var jag helt slut....men jag vet ju att när man är helt slut har man lika mycket ork kvar så jag bet ihop och körde på. I Oxberg fick jag reda på att 4900 hade kört förbi av ca 5300 och insåg att jag var ett blåbär som skulle vara glad om jag han förbi snörena. I Hökberg ville jag bara gråta och insåg att jag kommer inte fixa det här själv. Började prata med en student från Uppsala som hade slagit vad med polarna. Vi höll ihop in i mål och hade det inte varit för honom hade jag inte fixat det.Tack!
Väl i mål var jag så utmattad att jag var tvungen att uppsöka vård. Min andning var inte ok. Blev ordentligt orolig men det visade sig att det var av ren utmattning och att jag inte hade återhämtat mig riktigt från min lugninflammation. Lars som arbetade på sjukstugan lät mig hyra rum för natten tillsammans med ytterligare 7-8 åkare och på morgonen visade det sig att en utav killarna skulle till stockholm, så jag fick lift......Tack Lars för husrum och tack Håkan för skjutsen.
Nästa år ska jag vara mer förbered.....det här året tar jag som lärdom ;)
Kommentarer
Trackback
